Clackamas River

Postad 12 februari 2013

En dagsetapp från Portland uppe i bergen, campade jag längs med en flod. På samma plats tältade även en Redneckfamilj, som jag tidigare lovade att skriva om. Men eftersom jag var mer sugen på att dricka öl i Portland än att sitta på hotellet och skriva om mitt möte med Redneckfamiljen så blev det inte av. Så det blev aldrig av att jag skrev om det, förrän nu när Casey, som jag drack öl med i Grand Rapids, påminde mig att hon vill veta vad som hände den där kvällen. Så här kommer historien…

När jag träffade dem var jag en dagsetapp från Protland och cyklade längs med Clackamas River i Mount Hood National Forest. Eftersom det var fredag var alla campingar i området fulla med folk som var ute och campade över helgen, därför letade jag efter andra platser att sätta upp tältet på längs med vägen. Vid en bro över floden hittade jag en fin liten strand där jag stannade till för att se om jag kunde sätta upp tältet för natten.

Uppe vid vägen stod en kvinna vid sin pickup och tittade ner på stranden när jag stannade med cykeln. Hon stod och funderade om hon skulle campa där tillsammans med sin son eller inte, så hon frågade om jag tänkte stanna där för natten. När jag svarade att jag tänkte det för det verkar vara fint här och alla campingar är fulla. Presenterade hon sig och berätta att de inte var högljudda eller störde på något annat sätt, för att övertyga mig om att de också kunde sova på stranden. Själv var jag lite förvånad, det var ju en stor strand så det var inga som helst problem att få plats på stranden. Då behöver hon väll inte fråga mig om lov? Jag reser ju inte med något gigantiskt stort tält, även om det är lite onödigt stort, med plats för två. Dessutom, så länge det finns plats kan jag ju inte säga till dem att de inte får sätta upp sitt tält där… eller hade det varit accepterat att göra så i USA?

Själv tyckte jag det bara var trevligt att de skulle tälta där, för då hade jag någon att prata med under kvällen. Kvällen innan hade jag också tältat vid en flod utanför Detroit, Oregon, men eftersom jag var helt ensam där blev det ganska tråkigt.

De skulle tälta över helgen med hennes bror, som skulle komma senare tillsammans med sin fru när han slutat jobba. Medan hon lagade mat umgicks jag med sonen som var 12 år gammal, han tyckte det var väldigt spännande med alla kräftor i floden. Han fångade även några kräftor, trots att han var väldigt rädd för dem.

Hon bjöd även mig på maten hon lagade, vilket man aldrig tackar nej till som cyklist. Den här gången fick jag vad hon själv uttryckte som riktig Redneckmat och det var absolut inget för den hälsosamme! Jag fick korv med bönor i ett bröd som var lika vitt som papperstallriken. Till det serverades det någon typ av snacks, lite kryddigare ostbågar smakade de som. För min del var det inte alls fel med tanke på att jag cyklat ca 120km den dagen och ätit för lite, åt bara en påse frystorkad mat på kvällen. Dessutom var det gott också!

Men jag är förvånad över hur de kan orka äta den här typen av mat alltid. För det verkade som om de bara åt sån här mat. Grönsaker var inte något som intresserade henne, hon verkade aktivt undvika att få i sig grönsaker.

I solnedgången satt vi sedan och pratade om allt möjligt, jag berättade om min resa och hon berättade om sitt liv. Det som slog mig med henne var hur vänlig och öppen hon var mot mig, fast samtidigt så litade hon inte på ”de andra” det vill säga de människor som hon inte kände till.

Men så fort man kom innan för hennes mur, upplevde jag att hon litade på en och hade jag haft något problem hade hon garanterat hjälpt mig. Men samtidigt när hon körde motorcykel körde hon snabbare än alla andra för att inte bli påkörd bakifrån. Hon ville sätta in sängar i sin pickup så att hon kunde sova i den när hon var ute i skogen. För att känna sig tryggare, för man vet inte vem man kan stöta på. Jag tror även hon hade med sig ett vapen för att kunna försvara sig, Hon drack inte kranvatten, eftersom man inte vet vad som finns i det. Istället drack hon endast flaskvatten. Trots att Oregon nog har ett av USAs bästa dricksvatten. Samt att hon inte tyckte jag skulle dricka vattnet i floden eftersom det fanns folk som campade uppströms. Det var en ganska stor flod med klart fint vatten som flöt snabbt och varken bostadshus eller industrier uppströms.

Tankesättet påminde väldigt mycket om cowboyen jag träffade i Idaho, han var väldigt försiktig mot mig i början och varnade mig för de där ”andra”. Men så fort jag inte var ”de andra” för honom längre öppnade han upp sig och lät mig till och med prova att skjuta med hans vapen. Jag har lite svårt att förstå hur det här sättet att se på saker och ting. Där det finns en stor rädsla för alla som är okända, men samtidigt direkt när man kommit innanför deras ”skyddsmur” runt dem är de hur öppna som helst och väldigt hjälpsamma. För att bli accepterad kan många gånger vara väldigt lätt, det kan räcka att man är cyklist och att de tycker det är spännande med cyklister. Så som en kille som stannade när jag satt vid vägen i Pensylvania och åt frukost, han ville bara kolla så att allt var bra med mig och att jag inte behövde någon hjälp. Eftersom jag cyklade och han också var cyklist, liknande händelseförlopp hände flera gånger under tiden jag var i USA.

Det är annorlunda gentemot Sverige, jag upplever istället att människor man möter här är mindre misstänksamma i början. Men de man möter här öppnar sig istället gradvis under en längre tid allt eftersom man lär känna varandra, inte som i USA där den processen går väldigt snabbt.

Jag vet inte vilket sätt att hantera det okända som är lämpligast, den försiktighet som är typisk för Sverige resulterar att vi kanske missar många möten här. Om jag cyklat lika många månader i Sverige hade jag kanske inte varit med om lika många möten som i USA. Fast jag tycker ändå det är lite konstigt att möta folk som plockar fram sin revolver när man bara vill prata lite. För vad hade hänt om jag hade varit lika misstänksam som honom och också stått där med en revolver när jag träffade cowboyen i Idaho?

Det här inlägget postades i Resor, USA 2012. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *