Postad 18 juli 2012
Jag hatar och älskar backar. När jag närmar mig en backe så byggs det alltid upp en oro inom mig. Jag börjar fundera över hur jobbig backen kommer vara, jämföra den med andra backar och fundera på hur bra form jag är i. Både min dagsform beroende på hur långa dagar jag gjort innan, hur mina ben känns och hur många dagar jag varit ute och därigenom byggt upp min kondition.
Samtidigt börjar jag även fundera på hur mycket jag ätit, har jag energi så att jag kan klara mig eller måste jag stanna och äta innan. Har jag mat med mig så det räcker eller behöver jag handla mat innan? Har jag vatten så det räcker, hur mycket vatten kommer jag behöva? Var kan jag få tag på mer vatten?
Jag börjar även oroa mig över att backen ska vara för hård för mig. Att jag inte ska orka, eller orka kommer jag nog alltid göra men hur jobbigt kommer det bli att orka? Hur kommer vädret vara? Regn, blåst, för varmt eller för kallt… om det är för varmt, kommer det finnas skugga?
Allt det här gör att jag hatar backar, de kräver så mycket energi både mentalt och fysiskt att cykla upp för en backe. Det har även varit så jobbigt att cykla upp för en backe, att jag till och med funderade på att sluta dricka öl när jag kämpade mig upp för en av de första backarna i Nya Zealand 2008. Tack och lov kom jag på bättre tankar…
Men samtidigt älskar jag backar, när jag cyklade genom Canada och Michigan bara längtade jag efter rejäla backar. Nu på väg mot Glacier park har jag verkligen sett fram emot backarna i ett par dagar.
Kanske kan man se på det som en tjej på ett hostel i Auckland(NZ) gjorde, när jag berättade om min känsla för backarna då jag i början av resan hatade dem och i slutet gillade dem.
”Yeah it´s like the Stockholm syndrome”
Going to the sun road
Den här uppladdningen som jag gått igenom under ett par dagar beror på att jag skulle cykla ”Going to the sun road” i Glacier Park. Det är en väg som går rakt igenom parken och byggdes på 30-talet för att amerikanerna skulle kunna uppleva parken från bilen. De valde till och med en dyrare sträckning eftersom den skulle bli vackrare och smälta in bättre i landskapet.
Vägen börjar på ca 1000meter över havet och går upp till 2050, för att sedan sluta på ca 1000meter. Så det är ganska många höjdmeter som ska avverkas.
Jag var lite orolig för den här backen, eftersom det skulle bli första gången jag skulle göra en så stor stigning i ett svep. Tidigare har jag som mest gjort 800meter och då var det inte i ett svep.
Men nu när jag har klarat den, känner jag mig lite besviken. Vägen var inte alls jobbig, de hade byggt den med en lutning på bara 5-7% så det var nästan på att jag hade kunnat fixa backen utan att behöva använda min absolut lägsta växel.
Vackert var det dock, förutom då att det så klart var alldeles för många bilar. På eftermiddagen var det nästan på att bilarna körde i ett enda led. Amerikanarna verkligen älskar sina bilar och allt de gör vill de göra med bilen.